Myter om begravningar

Vissa påståenden upprepas så ofta att de riskerar att övergå i “sanning”. Kunskapsluckor som i många fall inte har någon som helst grund i verkligheten. I detta inlägg försöker vi bemöta och reda ur ett antal vanliga myter som brukar florera runt ämnet begravning.

Myt 1: Kvarvarande tandguld efter kremeringen tillfaller krematoriepersonalen.

Falskt. Det blir ingenting kvar av ädelmetallerna i ugnens 1000 gradiga hette. De metallrester som finns kvar (i huvudsak från proteser)samlas ihop och återvinns.

Myt 2: Man placerar inte kroppen i en kista utan kremerar kroppen som den är.

Falskt. Enligt lag så är det förbjudet att kremera en avliden person utan kista. Det är även en praktisk omöjlighet att utföra kremeringen utan att kroppen läggs i en kista.

Myt 3: I Sverige är det inte tillåtet att genomföra begravningar med öppen kista.

Falskt. Även om det är ett ovanligt upplägg vid begravningar i Uppsala och övriga Sverige så finns det inga formella hinder för att arrangera en begravningsceremoni med öppen kista. I många andra länder och kulturer anses det som en avgörande del av ceremonin för att skapa ett personligt farväl och för att verkligen förstå att personen är död.

Myt 4: Pappkistor fungerar lika bra som klassiska träkistor.

Falskt. Kistor gjorda av papp har på sistone diskuterats som ett tänkbart alternativ till den klassiska träkistan. Pappkistor har dock många nackdelar. En är dessa är sin negativa miljöpåverkan vid kremering. Temperaturen i ugnen kan nämligen inte nå den temperatur som krävs, därmed blir energiförbrukningen onödigt hög i jämförelse om man bränner en träkista.

Myt 5: I kistan under begravningen ligger alltid en urna, då den döde redan är kremerad.

Falskt. Det går förvisso att välja att genomföra begravningsceremonin i kyrkan med enbart en urna efter att kremeringen är utförd. Men i de flesta fall vilar kroppen i den stängda kistan under begravningens gång.